Boxerhanne i porslin tillverkad av Hutchenreuther ca 1958

Jag har alltid tyckt mycket om hundar. Som barn hade jag en egen hund och då började jag också samla på hundar i porslin. Det har inte precis varit något idogt samlande. Det är först nu på äldre dar, som jag gjort några enstaka kompletteringar.
Här ovan visar jag den som jag tycker är allra vackrast. Den är oerhört välgjord. Man till och med skönjer revbenen under hundens päls, även om det kanske inte syns på bilden.
Den är tillverkad på en fabrik med namnet Hutchenreuther. Denna fabrik grundades i staden Selb i södra Tyskland i mitten av 1800-talet av en man som hette Lorenz Hutchenreuther. Där tillverkades bordsservis, som var mycket populär. Många konstnärer knöts till fabriken för att utveckla former och dekor. Även bildhuggare knöts senare till fabriken för att skapa djurfigurer. Mest typiska är de helvita figurinerna med gulddekor. En del var också målade. År 2000 övertogs tillverkningen och firmanamnet av Rosenthal.
Rosenthal är en välkänd konstindustri. Företaget grundades 1879 i staden Selb i södra Tyskland av Philipp Rosenthal. Han ritade själv de första stora serviserna. Företagets tillverkning täcker flera sidor av modern porslinsfabrikation från servis- och prydnadsgods till porslin för olika industriella ändamål samt jultallrikar. 

Porslinshund tillverkad av Rosenthal 1964

Porslinshund tillverkad av Rosenthal ca 1960

Jag har också tre porslinshundar, som jag inte vet varifrån de kommer. En av dem saknar stämpel, två av dem har visserligen stämplar, men ingen närmare uppgift om tillverkare. Trots ihärdigt letande i Vingedals bok om porslinsmärken, hittar jag inte dessa stämplar i boken.

Då jag besökte Wien för några år sedan köpte jag en liten hund i Augartenporslin. Det är en wiensk porslinsfabrik med rötter från 1700-talet.

Döstädning är något, som de flesta av oss äldre bör ta itu med. Själv hör jag inte till den typen av människor som samlar på mig alltför mycket. Jag är rätt duktig på att slänga. Ändå har jag vid några tillfällen varit tvungen att gå igenom en del saker mer systematiskt. På så sätt har det blivit lättare att sortera och eventuellt gallra.

4. Urklipp och gamla dokument. 
Sorterades och lades i olika märkta mappar.

Tidskriften Senioren har en artikel om Margareta Magnusson, som har givit ut en bok om döstädning  https://www.senioren.se/leva-uppleva/hall-koll-pa-grejerna/

En artikel om att döstäda i sitt digitala arkiv i DN https://www.dn.se/insidan/sa-kan-du-sjalv-borja-dostada-ditt-liv/

Nationalmuseum hade en utställning med konstverk av John Singer Sargent förra året. Tyvärr missade jag den, men har nu kunnat ta igen en del av skadan genom att läsa den bok, som museet gav ut i samband med utställningen. Bokens omslag föreställer ett porträtt av systrarna Ena och Betty Wertheimer och är gjort 1901.
John Singer Sargent är en amerikansk målare, som levde 1856 till 1925. Sargent var visserligen amerikan till börden, men framför allt kosmopolit. Föräldrarna var amerikaner, som bosatt sig i Europa. Sargent föddes i Florens, studerade i Paris , bodde i London och reste sedan mycket runt i världen.
Han var enormt produktiv. Gjorde både oljemålningar och akvareller. Det var de vackra och inträngande porträtten, som gjorde honom till den kanske mest berömde porträttmålaren under sin tid. 

Robert de Cevrieux. 1879

Men han målade inte bara porträtt, utan kom också att måla helt andra miljöer. 
Han inspirerades av flera stora klassiska mästare, framför allt  Michelangelo och Velazques.

Gondoljärernas siesta. 1904

Han lärde känna Claude Monet och under 1880-talet målade han landskap och figurskildringar i impressionistisk stil, som kom att skilja sig helt från societetsporträtten.

Claude Monet målande i skogsbrynet. 1885

Under senare delen av sin karriär kom han att anlitas som så kallad krigsmålare och gjorde många gripande skildringar av första världskrigets fasor. 

Gasade. 1919

Alla bilderna, utom den första, kommer från Wikimedia Commons.

Den 14 februari är det Alla hjärtans dag, en dag som uppmärksammas här i Sverige sedan 1960-talet. Man kan läsa följande på Nordiska museets hemsida:
Alla hjärtans dag eller Valentine´s Day, som den heter på engelska, började firas i Sverige mycket sent. Förebilden kom från USA under 1900-talet och firandet har växt de senaste decennierna. I anglosaxisk tradition har dagen större betydelse än här. Den går tillbaka på medeltida vårfester, där flickor och pojkar på lek parades samman inför våren. Det är alltså en kalendarisk högtid, som är ny i Sverige och Norden, trots att den har medeltida ursprung.
Dagens namn är Valentin efter ett romerskt helgon. Anledningen till att han är ihågkommen i vår tid är att 14 februari på medeltiden ansågs vara den dag då fåglarna bildade par. I England och Frankrike utsågs byns pojkar och flickor till låtsaspar för ett år på Valentindagen.
Det har lett till att Valentine´s Day har blivit en romantikens dag. De första valentinkorten dök upp i England på 1400-talet och under 1700-talet såldes kommersiellt framställda kort.

Alla hjärtans dag-kort från USA ca 1910

Alla hjärtans dags väg till Sverige gick via handeln, som såg en möjlighet till marknadsföring. Första skyltningen är belagd till år 1956 och därefter har försäljningen av godsaker och blommor bara ökat. Rosor är den populäraste blomman.

Litet mer seriöst om romantiken som epok:
För romantiken var konsten odelad. Musik, diktning och måleri upplevdes som en enhet med känslan som gemensam väg till insikt och skapande.
Eugène Delacroix målade ett porträtt av George Sand 1838, då hon lyssnar på musik i djup försjunkenhet. I hennes uttryck fångat med utpräglat målerisk gestaltning, upplever man också målarens eget starka musikengagemang.(NE)

Den som inte kan vänta sig ett fång röda rosor denna dag, kan alltid trösta sig med att se en romantiskt film (Broarna i Madison County, Bara en natt ), läsa en kärleksroman (Anna Karenina, Svindlande höjder) eller lyssna på ett vackert musikstycke (Schubert Serenata D. 957, Beethoven Romans för violin nr. 2). 
Till detta kan man lämpligen unna sig litet god choklad. Denna vecka har vår lokala chokladbutik Betsy Sandberg extrapris på choklad med smak av passionsfrukt. 

Varför är vi så fascinerade av elefanter?
Jag tror att det beror på flera saker. Det är vårt största landlevande däggdjur och de saknar naturliga fiender. De anfaller inte heller människor, så länge människorna håller sig på avstånd. De har en stark social sammanhållning.
Litet fakta:
Den största nu levande arten är den afrikanska elefanten, där hanen kan bli 4 meter hög och väga nästan 10 ton. Elefanterna har pelarlika ben, en kraftig kropp med en konvex ryggrad, stora öron (mindre hos den asiatiska) och ett stort huvud med en lång, rörlig nos. När elefanten är upprörd eller aggressiv står öronen rakt ut.
Afrikanska och asiatiska elefanter lever på savannen och i öppna skogar. Afrikanska skogselefanter, som nyligen fått status som egen art, lever djupt inne i Afrikas regnskogar, men kan även röra sig på savannen.
Elefanter kan bli över 60 år gamla, äldre än någon annan däggdjursart, förutom människan.  
Det kanske främsta kännetecknet är snabeln, en rörlig förlängning av den övre läppen och nosen. Den används för att dra upp gräs, kvistar, lyfta stammar och spruta damm och vatten. Ett annat kännetecken är betarna.
Elefanterna äter bark, löv, grenar och gräs. Den afrikanska äter även frukt. De lever i familjegrupper, men dessa kan även bilda större flockar.
Det största hotet för den asiatiska elefanten är att den konkurrerar med människan om mark. För den afrikanska är det största hotet tjuvjakten, eftersom deras betar är mycket åtråvärda.

2009 var jag på safari i Tanzania. Bilden i början av inlägget är tagen där. Vid ett tillfälle kom vi väldigt nära några elefanter, vilket syns på bilden nedan. Situationen kändes rätt läskig. Här gäller det att hålla sig undan!

I boken Mannen som talade med elefanter, skriven  av Lawrence Anthony, berättar författaren om sitt arbete med en grupp elefanter.  Anthony är viltvårdare i Sydafrika och få till uppgift att ta hand om en grupp vilda elefanter i sitt reservat. Det är inte bara en beskrivning av hans relation till elefanterna vi får följa, utan också många andra fascinerande möten med vilda djur. 

Kanske min egen fascination också hänger samman med ett barndomsminne. Jag var en av dem som fick rida på en elefant på Skansen. Det bör ha varit någon gång runt 1950. 
Skansen hade elefanter i över 60 år. 1956 var sista året för ridning. 1992 flyttade elefanterna, eftersom anläggningen inte kunde anpassas till rådande djurskyddslagar.
När man ser bilden på denna elefant kan man bara tycka att det måste ha varit det enda rätta. Den ser inte lycklig ut.
Det värsta är att man även idag i vissa asiatiska länder "tämjer" elefanter under vidriga förhållanden för att de sedan skall kunna användas för att roa turister.

Bilden, som jag hittat på Wikipedia, är tagen på 1940-talet

Jag är nog inte den enda, som haft gott om tid att gå igenom skåp och lådor under de senaste månaderna.
I ett vackert pelarbord, som jag ärvt av min mamma, finns en låda som jag inte öppnat på länge. Då jag öppnade den hittade jag två solfjädrar, som jag fullständigt glömt bort att jag hade.
Den ena är en plym på skaft. Det enda jag vet, är att den kommer från mitt föräldrahem, men vem som ägt den från början vet jag inte. Jag har aldrig sett någon använda den. Inköpt till en maskerad kanske? Uppriktigt sagt rätt oaptitlig! Undrar vilken fågel, som plågats eller kanske till och med fått sätta livet till, för att åstadkomma den?

Den andra solfjädern fick jag som present av min bror, då han hade varit på besök i Japan

Jag läser följande i NE: Solfjäder är ett redskap att hålla i handen och fläkta sig med. I enkel form, som ett palmblad, en fjäder eller en flätad skiva, har den använts sedan forntiden. Praktsolfjädrar av till exempel påfågel, bars i många kulturer av särskilda bärare vid ceremonier. 
Som dräktacccessoar  började solfjäder användas i Europa på 1500-talet och hade då ofta formen av en  liten flagga eller plym på skaft , men den österifrån införda hopfällbara solfjädern blev snart den vanligaste. Den var ofta mycket elegant utförd i dyrbara material och rikt dekorerad.

Solfjäder från 1700/1800-talet. Såld på auktion för 5200 kronor

Den utfällda solfjädern har ju också använts mycket som motiv i konsten. Det var mycket vanligt speciellt under nyklassicismen, då den uppträdde i stuckrelief som vägg- och takdekor samt som inlagd, skuren eller målad dekor på stolsryggar och spegelkrön. 

Nu har vi levt med pandemin ett helt år och situationen är fortfarande allvarlig. Tack och lov har jag och mina närmsta hittills varit förskonade och fått vara friska. Men nu kommer oron, eftersom jag just fått veta att det är några i min familj som kanske har drabbats av corona. Måtte det inte bli allvarligt.

Som pensionär är man ganska van vid en stillsam tillvaro, men jag saknar den nära kontakten med barn och barnbarn. Vi har bara kunnat träffas någon enstaka gång under vintern, men  har naturligtvis kontakt per telefon. Nu väntar vi bara på vaccinet.
Jag saknar också min regelbundna simträning och tillgången till en motionscykel. Hemmagympa med Sofia har fått bli en ersättning. 
Tur nog finns mycket att glädjas åt.
Bokläsning:
Vårt lokala bibliotek har begränsad service och för att slippa trängsel inne i lokalen, har man ordnat med så kallad Take away. Det innebär att man kontaktar biblioteket och framför sina bokönskemål och lämnar sitt namn och låntagarnummer. Sedan plockar någon i personalen ihop böckerna och lägger dem i en påse i entrén. Förnämligt!
Jag beställde boken Landet utanför av Henrik Berggren. Den handlar om Sverige och även övriga nordiska länder under andra världskriget. Jag redan hunnit läsa en del av boken. Självklart är detta tung läsning, men intressant och ändå relativt lättläst eftersom Berggren inte bara beskriver politiska skeenden utan också tillvaron för befolkningen. Del två i serien har just kommit ut och det kommer att bli ytterligare en del.

Take away-vagn. Till vänster återlämning.

Kreativa aktiviteter i hemmet:
Här är en bild , som visar bordet i mitt kombinerade mat- och arbetsrum. Teckning och pussel är en trevlig sysselsättning. Keyboarden i bakgrunden används litet då och då. Mina planer på att lära mig spela jazz har jag fått skrinlägga, eftersom det kräver privatundervisning.
Självklart blir det också mycket arbete vid datorn. Jag ägnar säkert ett par timmar i veckan åt bloggen, även om det just nu är svårt att hitta ämnen. Tur i alla fall att datorn finns! Inte bara för att blogga, utan också för all annan kommunikation.

Radio och TV:
Alla hittar vi väl våra egna favoritprogram. Själv har jag följt flera djurprogram på TV, Världens natur: Primaternas planet  och Schimpansungarnas hem.
Det finns en hel del bra serier på Netflix. Jag har just avnjutit den oerhört välgjorda serien The Queen´s gambit.

Odling:
Jag har inte trädgård och till balkongen köper jag numera bara färdiga plantor. Inomhus har jag planterat fröna till min Femöring. Blomman kallas även Ugglemor. Då den vissnar ner på hösten, ställer man ner den i källaren. På våren tar man fram den igen, skakar ur jorden och tar hand om de frön, som kommer fram och planterar dem. Så kommer det snart nya blommor.
I väntan på att de skall komma upp, njuter jag av några tulpaner. Våren är på väg!

Inköp:
Inköpen hör väl inte direkt till glädjeämnena, men de går ofta väldigt smidigt.
Jag handlar de allra flesta av mina matvaror hos Mathem och får varorna hemkörda. Ibland måste jag  komplettera i vår lokala matbutik. Där är det ganska glest med besökare, så det går bra att hålla avstånd. Men det här med att hålla avstånd är minsann inte alltid så lätt. Själv är jag fullt medveten om detta, så fort jag går in i en butik, men i det ögonblick då jag börjar leta efter det jag skall ha, glömmer jag mig. Häromdagen råkade jag ut för en kvinna med munskydd som snäste åt mig att hålla avstånd. Jag såg henne helt enkelt inte. Var fullt upptagen av att leta efter något. Trist när det blir så! Har full förståelse för att många är rädda. Man kan väl kliva åt sidan själv, om man tycker att någon kommer för nära och behöver väl inte bli otrevlig. 

Jag berättade för en tid sedan att jag försöker lära mig rita. Jag gick en kurs och skulle sedan fortsätta på egen hand med hjälp av en bok. Det går sisådär.
Boken är bra, men att bara sitta och rita vaser och skålar med frukt är tråkigt. Jag är väl medveten om att övning, övning  och åter övning är det som gäller.
Perspektivritning och människokroppen hoppar jag över, eftersom det är för svårt. Det är bättre att satsa på sådant man känner att man skulle kunna klara av, bara man övar tillräckligt. Det är också viktigt att man tycker att det är roligt att hålla på. Så jag satsar på naturen, dvs blommor, djur och landskap. Då är det också enkelt att hitta förlagor. Blommor kan man hämta in utifrån och djur kan man hitta bilder på i böcker. Landskap är litet knepigare, eftersom jag inte hittar något lämpligt i min närmsta omgivning. 
Jag har också hittat några instruktionsfilmer på Youtube. En heter Teckna med Elise. 
Att lära sig skillnaden på olika typer av blyertspennor är inte så svårt. Men vill man sedan pröva att färglägga teckningarna blir det genast litet svårare. När det gäller tuschpennor och färgpennor finns det en uppsjö att välja ur.
Visar längst ner en bild färglagd med tusch. Tycker inte att den är riktigt bra. Tror hellre jag färglägger med akvarellfärg i fortsättningen.

Katt

Dvärgtoffelblomma

Vintergäck

Snödroppar tecknade med tusch

                                                   Jag önskar alla mina läsare en riktigt GLAD PÅSK!

Dalénum är ett nybyggt område på södra Lidingö. Där låg tidigare AGA:s fabriks- och kontorslokaler. Den kände uppfinnaren och industrimannen Gustav Dalén var verksam där, därav namnet. Några av de gamla  fabriksbyggnaderna finns kvar och har integrerats i området.

Hunden och jag tog oss dit en solig vårdag. Först av allt ville vi besöka Lidingö import, även känt som Servettfabriken. Den lilla fabriken ägs och sköts av en äldre kvinna, som designar och tillverkar servetter i en massa olika mönster. Man kan även beställa servetter med egen design. Själv köpte jag en packe matservetter med ett riktigt gammaldags mönster. Ett av fabrikens allra äldsta mönster, fick jag veta av ägarinnan.

Området har en spännande arkitektur och mest slående är det enorma höghuset som kallas Fyrtornet.
Det är väldigt trevligt att promenera utmed kajen. Där finns ett antal matställen och även sköna soffor för den som bara vill sitta och njuta av sjöutsikten. Nästan litet kontinental känsla!
Vi avslutade promenaden med ett besök på Lidingö glassbar och café.

Här skymtar den riktiga skärgården i fjärran

Fyrtornet

Lidingö glassbar och café. I bakgrunden Larsbergs brostuga.

April månad är en trevlig månad. Våren, värmen och blomsterprakten är på väg.
Men i år var det litet extra trevligt, eftersom många av oss äldre kunde börja röra oss i litet vidare cirklar, efter att ha fått första sprutan mot covid-19.
I min familj har vi dessutom flera födelsedagar att fira denna månad. Mitt näst äldsta barnbarn Lukas fyllde 18 år. Detta firades med kaffekalas ute i Bålsta där han bor med sin familj.

 
Vad ger man nu en 18-åring i present? Han fick en konstbok och precis som sin äldre bror Pontus fick han också en familjeklenod. I hans fall blev det ett gammalt pennfat i tenn, som kommer från mitt föräldrahem. 
Till kaffet serverades bland annat Cake pops, något som var helt nytt för mig. Jättegoda!
Recept finns på nätet.

Några dagar innan hade jag själv fyllt år. I min ålder brukar det inte bli så mycket firande, men i år passade det bra att min dotter Ulrika fick bjuda mig på ett besök på Millesgården, där vi tittade på utställningen Punk&Glamour med Vivienne Westwoods kläder. Sambon Peter och barnbarnet Pontus var med också.
Därefter tog vi en liten promenad i skulpturparken och avslutade med kaffe i Millesgårdens lanthandel. Strålande väder!

Ulrika och jag i skulpturparken

Peter, Ulrika och Pontus i Millesgårdens lanthandel

Jag har dessutom börja åka i till stan igen. En dag åkte jag in för att fotografera den berömda Krakowkrubban, som stod i ett förråd på Livrustkammaren. Krubban tillhör egentligen Ekerö stadsbibliotek, men har varit utlånad till Hallwylska museet. Nu hade den hamnat i ett förråd i väntan på att transporteras tillbaka till Ekerö. Mer om denna kommer ni att få veta fram emot jul, då jag planerar att skriva om julkrubbans historia.
Passade också på att ta en bild på körsbärsträden i Kungsträdgården.

Vid nästa tur in till stan gjorde jag ett besök på Kreatima på Kungsgatan. Som jag har berättat tidigare har jag försökt lära mig att måla akvarell, men avbröt det hela för att istället försöka lära mig att teckna. Nu har jag återgått till akvarellmålning igen och behövde köpa en del utrustning. 
På vägen hem gjorde jag ett besök på det nya biblioteket i Norra Djurgårdsstaden. Dit åker jag litet då och då för att låna böcker och filmer, som inte finns på mitt lokala bibliotek.

För precis 10 år sedan besökte jag Paris tillsammans med min son Mattias. Då hade jag inte varit där sedan 1969.  
 
Visst är det en underbar stad med alla sina historiska byggnader, mäktiga boulevarder och trevliga restauranger. Men det finns en baksida också, eller fanns då i alla fall, ganska smutsigt, tyvärr. Staden har varit hård drabbad av flera tragiska händelser, sedan vi var där för 10 år sedan.
Man kan ta en busstur runt staden, hoppa av ibland och promenera runt. Man kan strosa genom parker och utmed Seines kajer för att sedan slå sig ned på ett café och studera folklivet. Självklart lockar museerna också.
Då, 2011 alltså, fanns ett TV-program som hette Resebyrån. I det programmet berättade man att Louvren hade blivit utnämnt till Paris mest överskattade turistattraktion. Välj Musée d´Orsay i stället, var tipset. Det gjorde vi och behövde bara köa en och en halv timma för att komma in.
Jag gjorde naturligtvis ett inlägg på min blogg, då jag kom hem. Inlägget blev inte särskilt snyggt, så nu tyckte att det kunde vara på sin plats att göra ett nytt och litet snyggare.  

Tuileriträdgården

Notre Dame - fortfarande oförstörd

Några andra måsten: ett besök på kyrkogården Père Lachaise, ett besök i den berömda bokhandeln Shakespeare and Company, inköp i vinbutik, ett besök på matmarknaden på Rue Mouffetard, en titt i lyxbutikernas skyltfönter och en riktigt kalasmiddag på La Closerie des Lilas.

Père Lachaise. Ser ni spindelnäten på dörren? Hu!

Père Lachaise. Förfallet tedde sig nästan makabert

Här står jag framför bokhandeln

Mattias handlar i vinbutiken La maison des Millesimes

Matmarknad på Rue de Mouffetard

Ring för 4500 Euro och klocka för 14700 Euro. Båda från Bvlgari

Efterrätten på La Closerie des Lilas. Det var första gången jag åt macarons.

Carlos Ruiz Zafon är en spansk författare som levde 1964 - 2020.
Han började sitt yrkesliv som reklamman, men övergick så småningom till att ägna sig åt sina intressen: att göra musik och att skriva böcker. Under några år bodde han i USA.
Han gav ut några ungdomsromaner och 2001 gav han ut sin första roman för vuxna. Den heter Vindens skugga och blev en stor succé.
Boken utgör den första i en serie som kallas De bortglömda böckernas gravkammare. Böckerna är dock helt fristående. Det gemensamma är, att alla utspelar sig i Barcelona, som för övrigt var författarens hemstad.
Jag valde att läsa Vindens skugga som ljudbok med en utmärkt uppläsning  av Jonas Karlsson. 
Boken utspelar sig i Barcelona i början av 1900-talet. Den handlar om en ung pojke, som får följa med sin far till en gravkammare för böcker. Där får han möjlighet att "adoptera" en bok. Han blir mycket fascinerad av den bok han valt, men framför allt av dess författare , som han vill veta mer om. I detta sökande dras han in i en massa äventyr och får ta del av många märkliga människoöden. Handlingen påverkas av  historiska skeenden, relationer, hat , hämnd men framför allt kärlek.
Jag tyckte att det var en fantastik berättelse!

Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att se utställningen Trollbunden - John Bauer och den magiska naturen, som visades på Waldemarsudde tidigare i vår.
Utställningen presenterades på följande sätt: Magisk, besjälad natur med djupa, mystiska skogar och naturväsen som troll, älvor och Näcken lyfts fram i denna utställning där måleri, grafik och skulptur från sekelskiftet 1900 interagerar med fotografi, videoverk och skulptur av samtida konstnärer ...

Nåja, det finns andra möjligheter att få se bilder på troll. Jag är medlem i en grupp på Facebook, som heter Miniatyrer, dockskåp och tittskåp. Många av medlemmarna tillverkar saker själva och visar sedan bilder på sina alster. En av medlemmarna är fotograf och brukar visa upp otroligt fina collage, eller om det nu kallas dioramor. 
Varsågoda, här kommer en liten utställning med Fredrik Svenssons trollbilder! Jag har fotografens tillstånd att visa dem. Dessa troll är både söta och väldigt snälla!

Trollbild. Foto: Fredrik Svensson

I de trollska kullarna på Kinnekulle. Foto: Fredrik Svensson

Smultronställe. Foto: Fredrik Svensson

För att återgå till John Bauer, så tog jag fram en gammal sagobok, som jag har i min bokhylla. Den heter John Bauers sagovärld. Den innehåller alltså ett urval sagor, som John Bauer illustrerat. Jag läste igenom några av dem. Trollen i dessa sagor är verkligen inte särskilt sympatiska. Undrar om det är några föräldrar, som läser dessa sagor för sina barn idag?

Illustration av John Bauer till sagan Pojken och trollen eller äventyret

Jag läser i Nationalencyklopedin vad det står om troll:
En benämning på vissa övernaturliga väsen. Folktrons och sägnernas troll uppfattades i mellan- och sydsvensk folklore som antropomorfa, kollektiva naturväsen, bosatta i berg, gravhögar eller i skogen, där de tänktes leva ungefär som människor, i somliga sägner i grannsämja med dessa , men mestadels beskrivna som tjuvaktiga och farliga. I Nordsverige går trollen succesivt över i tron på vittra (vättar).

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Susanne, som dirigerar gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. 
Denna vecka är ordet GUNGA. Fler deltagare hittar du på Susannes hemsida.

Att gunga är något som vi människor upplever som behagligt, så länge det inte blir för intensivt. Då kan det i stället bli riktigt obehagligt. Man kan bli sjösjuk.
Då jag för många år sedan åkte båt från Neapel till ön Capri blev jag ordentligt illamående, men hade tur nog en plats ute på däck. Jag såg till att hålla blicken stadigt fäst på vattnet och vågorna. Det gick bra!
Jag har ett trevligt barndomsminne förknippat med gungor. Hos vår granne fanns en riktig trädgårdsgunga. Det var ett äldre par, som bodde i huset. I bland gick jag och mina kamrater över till dem, knackade på och frågade om vi fick använda gungan. Det fick vi alltid. Den såg ut ungefär som på bilden nedan. Jag har tagit bilden från nätet.

Att barn tycker att det är roligt att gunga är ett välkänt faktum. På nedanstående bild är det ett av mina barnbarn, som sitter i en gunga.

Gåshaga ligger längst ut på södra Lidingö vid Höggarnsfjärden och Hustegafjärden. Tidigare låg här industrier och båtvarv och även ett värdshus. Numera är området bebyggt med exklusiva villor, radhus och flerfamiljshus. En del har egen båtplats. Det finns också några restauranger.
Gåshaga brygga ligger här och är en utpost mot Stockholms norra skärgård. Där har jag stått många gånger och väntat på båten ut mot Vaxholm och Gällnö.
En vacker dag i början av juni tog hunden och jag tåget till Gåshaga brygga och tog en liten promenad i området. Vi började med att gå upp en bit i området för att sedan gå ner mot havet.
På den första bilden syns några äldre röda hus. Uppriktigt sagt vet jag inte så mycket om dem, men jag gissar att de finns kvar från tiden då det låg industrier i området och att de förmodligen innehöll tjänstebostäder. De ger en spännande kontrast mot alla nybyggda hus.

Vi promenerar ner mot havet, som syns längst bort

En liten badö med strand

Restaurang Bryggan. Endast öppen kvällstid.

Mycket båtar. Några villor syns längst bort.

Skärgårdsbåten anländer till Gåshaga brygga. Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle.

Venus sittande på en snäcka. Skulptur av Carl Milles.

Medan vi väntade på tåget hem, satt vi och tittade på det gamla stationshuset.